Juline Ochra Tullemor

Hej. 

Jag tänkte först att jag aldrig mer skulle blogga, sen tänkte jag att jag kanske ska starta en ny blogg. Det känns som att den här bloggen hade nått bäst före datum sedan länge, men sen kände jag att mycket som står här är saker och händelser som har format mig till idag. Så jag lät den vara kvar. 

 

De här senaste åren har varit dränkta av sorg och glädje utan dess like. Det känns som att det finns material för en livstid. 

 

Det jag vill prata om, är psykisk ohälsa och hur livet kan svänga något otroligt. 

 

För cirka 10 år sedan levde jag enligt min mening livets guldår. 

Jag var 13-14 år och spelade i punkband. Denna tidpunkt och tiden där innan, kan jag mest bara se tillbaka på med gläjde. Även om jag skulle leta och gräva i det förflutna, finns där endast fina minnen. 

Det är en tid jag saknar. Ett jag som jag saknar. 

 

Idag är allt förändrat. 

 

Att bli vuxen ger så mycket förmåner här i livet, men att vara ansvarig och vara den som ska göra alla val är inte alltid lätt. Speciellt inte när man möter hinder på vägen som man inte önskar någon. 

 

Jag tänker inte gå in så mycket på detaljer, då jag vet att mycket redan har skrivits här. Det är så många engerikrävande händelser genom åren som jag lagt på nån slags vänt. Kanske berättar om dessa en annan gång. 

 

Det jag kan säga är att första gången jag upplevde ångest på riktigt, ni vet sådär att allt bara svartnar och man vet inte vad man ska ta vägen? Det känns som att man ska dö. Panikångest. 

Jag var 19 år och jobbade på dagis. Där blev jag sexuellt ofredad av en äldre kollega. Känslorna som uppstod hos mig var helt nya och de var hemska. 

Efter det här förändrades så mycket i mig. Jag tror att det var här jag kände att nu är jag vuxen. Det här är vuxenlivet. 

Kränkningen jag kände då, var dock inte det som gjorde mest ont eller det som fick mig att uppleva min första panikångestattack. Det var att jag i denna situation var helt utlämnad. Jag fick ingen hjälp och inget stöd från min arbetsplats utan de ville att jag skulle ljuga ihop en historia om varför jag slutade, om varför han slutade. 

Där grundades min bild av vuxenlivet, ensamhet. 

 

Som en bil på konstant dålig besin har jag tutat på genom åren efter det. 

Min psykiska ohälsa har byggts på som ett shurgard lager och i November 2017 fanns där ingen mer plats. Varningsignalerna började redan under Maj samma år, men när man som jag bara kör på med energi utan dess like är det svårt att säga stop, nu räcker det. 

Jag var ständigt i farten, träffade vänner, promenerade 1 mil om dagen, festade och försökte hålla i gång musiken. 

Mitt tidigare driv har lett till mycket roligt, men jag borde ha tagit hand om de demoner som funnits där sedan mitt 19-åriga jag fick sin första panikångest attack. Saker kan lagras, men inte för alltid och inte i hur stor kvantitet som helst. Nån gång kommer det att bli fullt och det är vad som har hänt nu.

Allt driv började försvinna. Små saker i vardagen som att plocka bort disken, tvätta, duscha - allt kändes jobbigt och som ett projekt. 

Alkohol som för mig oftast har inneburit en kul kväll, började nu istället driva fram dessa demoner. 

På helt fel sätt. Konsekvenstänket försvann i dessa sammanhang och jag har gjort mycket under småtimmarna som jag inte är spceillt stolt över och inte förstår. 

Jag vet ju om mitt lager och allt jag bär på, men det går liksom inte att förstå hur detta skulle ha sån stor påverkan. För det här är inte jag. 

 

Där inne på hemköp small det. Benen vek sig under bästa matshoppingtid 17:30. Det var som att någon drog ur en sladd och kroppen stängdes av. 

Efter det låg jag i min säng som en grönsak i 5 dagar. Den känslan får mig fortfrande att må illa. Hur mycket jag än ville ut på min promenad, hur mycket jag än vill träffa mina kompisar, plocka fram gitarren så gick det inte. 

Man tänker att benen bara ska gå eftersom att jag vill det, men hjärnan säger tvärnej. 

Att ta sig de 200 meterna till vårdcentralen var så kraftansträngande att jag höll på att ge upp halvvägs. 

Motvilligt sjukskrev jag mig 50% en kortare period. 

Sedan dess har jag försökt styra upp min vardag och hitta tillbaka till mig själv, men det är svårare än man kan förstå. 

Att acceptera att man är sjuk på det här sättet, är svårt. Jag kan fortfarande inte riktigt göra det. Jag kan bara inte förstå att jag faktiskt har gått in i väggen. Att den har varit så nära och jag inte har hunnit bromsa innan det varit för sent. 

Jag tar varje dag som den kommer. Det är inte mycket mer än så jag kan göra just nu. 

Ibland känns dagen okej och ibland vill jag bara att den ska ta slut. Det är så det får vara. 

 

Jag är bara så otroligt ledsen för det höga pris detta kostat. 

Alla vänner som man känner försvinner eftersom jag inte förmår att höra av mig, alla intressen som dör och min kropp som fysiskt befinner sig i katastrofläge. 

 

Nu har jag en lång väg att gå för att bli frisk och jag har för i år lovat att ta hand om mig själv och sätta mig i fokus. Det var längesen. 

 

Det här är inte jag och jag saknar mig. 

 

Gottnatt!