ta mig långt bort
Här ligger jag i sängen kl 00:30 en torsdag som det vanliga vraket. Veckorna går fort, men jag vet inte om jag uppskattar eller hatar det. Varje morgon är en kamp för att ens komma upp ur sängen och när jag kommer hem från jobbet kryper jag ner under täcket och ligger där tills klockan slår lägligt att sova. Om jag kunde skulle jag operera bort denna konstanta ångestklump som för varje dag växer sig i magen. Tänk vad dagarna skulle bli lite lättare då. Sängen är och kommer antagligen ett bra tag framöver att vara min allra bästa vän. Här kan jag gråta ut hur mycket jag vill, krama kuddar och skrika ut min frustration, låta det mesta rinna av så att jag kan gå till jobbet dagen efter och iallafall se ut som en vettig männsiska. Imorgon är det som sagt helg, men jag känner att utgång och pladder lockar typ lika lite som blodpudding och sängen kommer återigen bli min räddning för att sova bort verkligheten. Jobbar dessutom lördag så party hade det inte blivit oavsett psykiskt tillstånd.
