Cry me a river
När jag vaknade imorse kände jag direkt att denna dag skulle bli lite jobbigare än vanligt. Lät väckarklockan ringa 1 timme innan jag tillslut gick upp, försökte att inte somna på vägen till bussen och gjorde entré på jobbet a la zombie. Började må illa och för att bokstavligen inte kräkas på inkommande gäst knäppte jag upp skärpet vilket resulterade i hängbyxor. Illamående gick sakta men säkert över och när klockan slog 2 släpade jag mig ut genom dörrarna och satte mig på den vanliga helvetes resan hem med rusningstids folket. Trångt, svettigt och omysigt.
En tripp till värmdö och middag skulle vara kvällens nöje, men när jag låg där i mitt djupaste "stanna hemma fredag mode" plingade telefonen till och erbjöd annat kvälls äventyr i form av dricka öl i stan. Så jag åkte alltså in till stan med dagens pommes frites oljiga jobb smink, chesseburgar stinkade hår, trasig kalle anka tröja från 70-talet, tights med hål i och som pricken över i - 10 % batteri på mobilen. Men måste säga att jag är glad att jag tog tummen ur röven och tog mig in till stan. Vi satt och filosoferade om livet, pratade om paradise hotel och annan förnedrings tv och avslutade med att äta chilicheese på donken. I 4 timmar släppte vardags ångesten, men väl hemma igen, nerbäddad i sängen blir jag åter igen påmind om att jag faktiskt jobbar imorn. 10-16, så det är inget monsterpass, men jag är så fruktansvärt otaggad på att agera sevitris. Ljuset i tunneln blir först när jag slutar och planerar in en så liten sak som en cigg med Moström efter jobbet då vi råkar jobba på samma gata. Senare på kvällen är det eventuell utgång som står på listan och vid 10-tiden kommer verklighets flykt bussen ta mig in till TC och nattens bravader. På söndag har jag bara en sak planerat: Bakis.
