Body Electric
Gick till jobbet idag med ångest och gråten i halsen. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Just nu vill jag vara 2 år igen, jag vill att mitt största problem ska vara att jag inte kan sätta fast legobiten själv.
Jag är redan nära på att bryta ihop och det är bara måndag. Jag bara känner hur jag sakta dras in i dagislivet. Jag ser på dom andra, kutryggiga, slitna, konstant trötta lattemorsor som började med det i min ålder och fortfarande är kvar. Jag vill bara sticka, långt bort. jävla långt åt helvete till en avlägsen kravlös plats. På vägen skulle jag gärna vilja stänga av min tankefunktion också och låta bli att gräva ner mig i djupa tankar ett tag. Det tar kål på mig. Hur kunde mitt vanligtvis stillsamma liv förvandlas till en jävla cirkus? Allmänt förvirrad och virrig har jag blivit också. Hjälp mig, mvh.
