Breathe me
kvällar när jag kryper ihop i forsterställning i sängens hörn med en tårdränkt kudde, kvällar som denna, det är då jag skulle vilja kunna posta min ångest till andra sidan jorden. Att bli uppäten av sig själv innifrån när man ligger där på rygg och sprattlar som en vält sköldpadda är lika med helt jävla hjälplös. Jag vill bryta ihop lika synligt som jag känner, känna hur knäna viker sig på riktigt och inte bara i mitt huvud, krypa intill någons famn, gömma mig bakom armar och förstående ord. Ångestklumpen i magen gör mig illamående och sömnlös. Jag avskyr att må som en torktummlad katt och jag trodde faktiskt att jag fått ordning på livet, men nej. Tillbaka på ruta ett.
