Cry me a river
Är så trött på livet att jag vill gräva ner mig under jorden och aldrig komma upp igen. Livet motarbetar mig på alla sätt och ansträngningen att ta sig upp ur sängen är värre än vanligt och så har det sett ut cirkus 2 veckor tillbaka. Kedje röker i tron om att det ska hålla stressen i schack, försöker klunka kaffe i hopp att bli lite piggare men får ont i magen. Sådana besic grejer som varit den del av min vardag har till och med satt sig på andra sidan krigslinjen och får mitt redan ostabila psyke att förfölja mig som ett spöke vart jag än går, överallt, alltid. Ångest attacker som får hjärtat att dunka i 140, som att det vore någon som satt där bakom benen och i panik försöker slå sig ut. Man kan många gånger känna sig motarbetad, men när man är motarbetat av livet då känner man sig som världens minsta mest obetydliga lilla fis i rymden.
Aja, nu ska jag väl försöka mig på att sova och drömma mig bort någon annanstans.
